Om att älska sina ovänner

Sex miljoner judar dödades under Förintelsen. Nazisterna tog deras liv. Vilken roll hade då de passiva, de som lät det ske utan att försöka ingripa, förhindra, rädda dem undan förintelselägren? En och annan försökte, men flertalet lät det ske eller till och med gillade det. En vanlig inställning även i dag. Idag är det inte bara det judiska folket i Israel och i diasporan som lever under hot. Det blir alltmer tydligt att även de kristna hotas och tillochmed förföljs, kanske framförallt i länder som domineras av islam och kommunism.

Europas judar gasades, brändes, förgiftades, sköts. Jag känner inte till det exakta antalet, men en aning om omfattningen kan man som svensk få, om man jämför med exempelvis antalet invånare i Sverige. I dag finns det mellan 12 och 14 miljoner judar i världen. Av dem bor litet mer än hälften i Israel, drygt sex miljoner. Det är alltså den storleksordningen det handlade om.  Självfallet blir man som jude på sin vakt mot de folk där judehatet, antisemitismen, frodades. Det vore inte förvånande om också bitterhet plågade de överlevande och deras ättlingar. Men är det verkligen så? De överlevande judar jag träffat vittnar om en helt annan livsinställning, präglad av ödmjukhet, människokärlek och tacksamhet över livet.

Många i vårt land och i andra välfärdsländer förutsätter att livet skall levas i välstånd, utan större svårigheter och problem. Med tiden tvingas många upptäcka, att världen är fylld av ondska, illvilja, förtal, falskhet och annat. Då prövas vår tro på en god Gud. Många lämnar då sin tro, många, men långt ifrån alla. Det finns de som ber att Gud ska skydda oss från det onda. Det gjorde också Jesus då han våndades i Getsemane den dag han skulle spikas upp på ett kors: “Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig.” men han lade också till: “Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” (Matteus 26:39).

Att be för dem som vill oss ont och förföljer oss måste vara mycket svårt, ändå är det just vad Jesus uppmanar oss att göra:

I haven hört att det är sagt: ‘Du skall älska din nästa och hata din ovän.’ Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matteus 5:43-44)

Det är också vad de förföljda och förtryckta kristna gör, de som lever i Egypten, Irak, Iran, Gaza, Nordkorea, Vietnam och på andra håll där kristendomen ännu inte accepteras. Det är den hållningen, den kärleken, som är så ofattbart stark, så oövervinnligt stark. Och med förbönerna för dem som förföljer oss får hatet och den onda lusten att “ge igen” inget fäste i oss, ingen makt med oss. Genom att älska våra ovänner och be för dem räddas vi själva, märkligt nog, från hatets makt.

CAB

 

Advertisements