Om religionerna i Sverige

Med den stora invandring som Sverige haft särskilt under de senaste åren frågar sig säkert många om muslimerna är i flertal numera? Att så inte är fallet är emellertid lätt att konstatera enbart mot bakgrund av antalet medlemmar i Svenska kyrkan (cirka 6,3  miljoner), som allesammans naturligtvis är döpta och som därmed får räknas till kristenheten i Sverige.

Men fakta är svårt att få tag på, eftersom personnumren och passen inte inte uppger religion. Det kan vi dock vara glada för. Tanken skulle då gå alltför lätt till 1900-talsdiktaturer som Nazi-Tyskland och Sovjetunionen, där framförallt kristna och judar lätt kunde identifieras och dödas. Under nazismen i Tyskland dödades 6 miljoner judar. Under kommunismen i det ateistiska Sovjetunionen dödades 35 miljoner ryssar, de allra flesta ortodoxt kristna, en historisk realitet som ofta förbises i Väst.

Svenska kyrkan uppges ha drygt 6 miljoner medlemmar. Av dem sägs 5-10 procent gå i kyrkan ganska regelbundet eller i varje fall vid större högtider, alltså i runda tal 300 000-600 000. Frikyrkorna (Pingströrelsen, Livets ord m fl.) har betydligt färre anhängare – hur många är okänt för mig. Svenskkyrkliga och frikyrkorna är protestanter/lutheraner eller har i alla fall sina rötter i Lutherdomen.

Den Helige Georg och draken. Ikon, Ortodoxa kyrkan.

Numera lär den näst största kristna gruppen i Sverige vara de Ortodoxt kristna, både de östkyrkliga (Östeuropa, Grekland, Ryssland m.fl.) och de orientaliska (Mellanöstern m.m.) – omkring 400 000. Ortodoxa kyrkan, ibland kallad De sju konciliernas kyrka – är den kyrka som för vidare traditionen från den odelade urkyrkan. De ortodoxt kristna är också de som sedan 600-talet har fått lida mest under islams förtryck och förföljelse, men också av kommunismens förföljelser i Sovjetunionen 1917-1991. Den Romersk katolska kyrkan är sedan år 1054 en “avknoppning” från den odelade urkyrkan. I Sverige hade de för ganska många år sen 200.000 medlemmar och uppges bli fler även de.

Islam, som är kristendomens negation, har enligt en del uppgifter mellan 400 000 och 1 000 000 anhängare i Sverige, ett förhållandevis nytt och märkbart inslag i det svenska “religiösa landskapet”. Muslimerna i vårt land är således inte i flertal. De två stora grupperna av islam är shiamuslimer och sunnimuslimer (totalt i världen 15-20 resp. 80-85 procent) med diverse avknoppningar. Iran är starkaste fästet för shia, Saudiarabien och Turkiet för sunnimuslimerna i Mellanöstern. I Saudiarabien är kristendomen f.ö. förbjuden, så den kristna minoriteten lever sin tro i underjordiska kyrkor, där som i många andra islamdominerade länder. Shia- och sunnimuslimerna är dödsfiender och har varit det redan kort efter Muhammeds död (+632 e.Kr.). Jag tror man kan säga att det handlar om maktkamp om vem som ska vara ledande inom islam. Islamiska Staten IS (ISIS)  och Muslimska Brödraskapet är exempel på sunnimuslimska rörelser med viss verksamhet även i Sverige.

Kyrkan och kyrkofäderna har alltsedan islams tillkomst bedömt den som en irrlära, inte bara själva läran men också dess konsekvenser – “Av frukten känner man trädet”. I vår tid finns det de som har annan uppfattning, ex vis vissa i Svenska kyrkans högsta ledning plus naturligtvis många i dess högsta beslutande organ, det av enbart politiker sammansatta Kyrkomötet.

Det finns naturligtvis fler religioner än dessa i Sverige. Sedan 1700-talets slut finns det en judisk befolkning. Den lär ha decimerats på senare år pga hot och trakasserier från nynazister och i ännu större omfattning från Israel-fiender på vänsterkanten och muslimer, vars religion är klart fientlig mot alla icke-muslimer. Efter kommunismens maktövertagande i Kina och andra delar av Östasien har många buddhister och hinduer sökt sig till Sverige, varför även de numera är en del av vårt lands “religiösa landskap”.

Frågan om också ateismen, sekularismen och kommunismen skall räknas till religionerna kan med fog diskuteras, eftersom även de har en speciell världsuppfattning och människosyn, som får konsekvenser för dem själva och andra människor. Att skilja sekularism från ateism kan vara svårt eftersom båda innebär att tron på ett högre väsen, en gud, har övergivits för att i stället förlita sig på endast det materiella, den synliga världen och möjligen delar av den osynliga. Sekularismen omfattas av en inte obetydlig del av EU:s och övriga Västerlandets befolkning, inklusive den svenska. Den är också utgångspunkten i EU:s konstitution, som f.ö. även Sverige har godkänt.

Efter kommunismens fall i Östeuropa 1990-1991 har dess befolkning, och särskilt den i Ryssland, gått en annan väg än sekularismens, nämligen i riktning mot en återgång till den ortodoxa kristendomen, som idag med förnyad kraft omfattar det absoluta flertalet ryssar och andra östeuropéer. Det är inte av misstag som Rysslands huvudstad återupptagit S:t Göran och draken som sin symbol. Att befolkningen bakom den forna järnridån, och framförallt den i Ryssland, efter kommunismens fall åter vågar leva som kristna, är ett faktum som svenska politiker och media inte riktigt tycks ha insett och förstått vidden av, eftersom det förbigås med tystnad – största möjliga tystnad. Att den politiska ledningen i Ryssland förklarat sig vara “kristenhetens försvarare i världen” och “de kristnas försvarare i Mellanöstern” är en uttalad konsekvens av att EU:s ledning och därmed större delen av Västerlandets politiska ledarskikt frånsagt sig den uppgiften för att i stället bekänna sig till sekularismen. Även den pågående förintelsen av de kristna  i Mellanöstern är av betydelse, särskilt som den tenderar att negligeras av ledande politiker i Väst och t.o.m. av Svenska kyrkans ledning.

Det finns således flera religioner i Sverige. Någon har sagt, att de olika religionerna är människans sätt att söka Gud och att kristendomen är Guds svar till människan. Som de flesta i vårt land och i Väst hör även jag närmast hemma i kristendomen, inte som sekulariserad men som medlem av den Ortodoxa kyrkan. Hur ser då den kristna guden på begreppet “religion” och olika slags “gudstro”?

Jesus Kristus talade inte om “religioner” vad jag vet, men predikade om “himmelriket”. Han sa, att “Guds rike” var “invärtes” i oss, alltså i vårt innersta. Han sa också att “mitt rike är inte av denna världen”. Hur “denna världen” är ser vi dagligen även i vår egen tid men också om vi söker efter motiven i oss själva. Jesus uppmanade oss att älska Herren Gud över allt annat, av hela vår kraft, själ, hjärta och förstånd, och att älska vår nästa som oss själva. Här refererar han till Moseböckerna i Gamla testamentet, judendomens Torah  i Tanach, den Bibel som Jesus levde med. Han uppmanade oss till och med att älska våra fiender. Omöjligt, naturligtvis, eller kanske ändå inte? Ledarna av det judiska folket, som han tillhörde, ansåg att han hade sagt och gjort sådant st om stred mot lagen, dvs mot den som finns i Moseböckerna, och därför ville de ha bort honom, i klartext: låta honom dö. En kejserlig romersk domstol, alltså en världslig domstol, dömde honom till döden, trots att han helt klart inte hade begått något brott. Uppspikad på korset bad han Gud, som han kallade för sin Fader, att Han skulle förlåta dem som gjort honom detta, eftersom de inte visste vad de gjorde.

Kärleken till Gud och till vår nästa skulle alltså vara det som vi drivs av i allt vi gör, tänker och lever för. Lever vi inte så, så är vi på fel väg och måste då be vår Herre – Jesus Kristus – om förlåtelse och om hjälp att leda oss rätt, till Honom, som är vägen, sanningen och livet. Det är om den vägen som kristendomen handlar. De första Messiastroende, alltså de kristna, talade om sin tro just så, som “den vägen”. Den handlade om både tro och liv som en helhet i kärlek, människan som återupprättad i frälsningen genom vår Herre, Jesus Kristus, Guds Son. Den som inte har egen erfarenhet av “den vägen”, men som väljer att söka den, kommer med ödmjukhet att upptäcka en helt ny värld i sitt innersta. Man skulle kunna kalla den för ett “rike”, som inte är av denna världen!

CAB

Litet musik? Gavotte i C av Jean Baptiste Lully (född i Florens 1632, död i Paris 1687), tolkat och framfört av den lettiskfödde israeliske cellisten Mischa Maisky. Illustrationerna till musiken är av El Bosco, dvs den flamländske konstnären Hieronymus Bosch (1450-1516). I videon därefter framförs samma stycke på piano av ungersk-franske pianisten Cziffra György i en inspelning från 1982. Lully skrev denna gavott för piano som en del i en balett för Frankrikes konung Louis XIV. Till sin form följer kompositionen A-B(-A)-B(-A). Båda tolkningarna är helt underbara!

ödmjuhet och tålamod

 

Advertisements