Min väg till den Ortodoxa kyrkan

Många av Svenska kyrkans medlemmar som har fått trons gåva kan ändå känna sig främmande i gudstjänsten och i annan kontakt med sin församling.

Så har det varit även för min del, men det har även funnits stunder av gudsnärvaro. Helhetsintrycket har alltså varit blandat. Vi är ju ändå människor och som sådana ofullkomliga, det finns både gott och ont i oss, tänkte jag. Och så gick dagarna och åren.

För mig själv och mina vänner har jag sökt förklara orsakerna till känslan av att inte fullt ut kunna leva som kristen i Svenska kyrkan. Jag pekade på olika förhållanden som skymde sikten och varför jag valde att lämna den.

Men dessförinnan sökte jag mig tidvis till andra samfund: den Romerskt katolska kyrkan, Livets Ord och andra frikyrkor, men kände mig som en främmande fågel även där. Genom kärleken till en judinna levde jag några år i judendomens periferi, som var mycket inspirerande, men till syvende och sidst saknade jag även där “närkontakt av tredje graden”, pärlan, detta att stå inför Herren själv och omslutas av Hans kärlek.

Överallt i dessa kontakter har jag funnit tro, hopp och kärlek i varierande grad – men också vantro. Tidvis levde jag som sekulariserad f.d. kristen, men tog ändå aldrig definitivt avstånd från kristendomen. Att stå utanför Gud och låtsas som om han inte fanns och att bara det materiella existerade, det blev i längden en outhärdlig livslögn.

Den Ortodoxa kyrkan blev den oväntade öppningen. Den var som ett tomt blad, helt obekant. Sakta, sakta, med en liten bit i taget, började jag successivt ana vad Ortodoxin är. Och på den Vägen vandrar jag även idag. Kommer vi människor någonsin i det här livet att nå ända fram och fullt ut förstå Gud? Knappast, för i så fall skulle det inte vara om Gud vi talade. Gud – Fadern, Sonen och den Helige Ande i treenighet – är nämligen djupast sett ett mysterium för oss människor.

Det var min son i övre tonåren som visade vägen till Ortodoxin. Efter åren i den svenska skolan var han nu fullt utbildad i den påbjudna tron, som i klartext är ateism. Han sökte något annat och efter att en del pusselbitar oförklarligt hamnat på plats kom han i kontakt med den Ortodoxa kyrkan i en större stad några mil bort. Dit gick det inga bussar eller tåg på söndagsförmiddagarna. För att kunna gå på gudstjänsterna fick jag skjutsa honom med bil. Det var på så sätt som även jag leddes in i den Ortodoxa kyrkans gemenskap och konverterade efter något år.

Detta om Vägen jag slagit in på. Urkyrkan. Vad den handlar om får jag nog söka berätta vid ett annat tillfälle. Under tiden kanske jag får rekommendera en bok av Kallistos Ware, biskop för de ortodoxa grekerna i Oxford, som ger en god beskrivning av ortodoxins historia och trons innehåll. Den ortodoxa kyrkan heter den. Men bäst är det ändå att lära känna ortodoxin inifrån genom att mer regelbundet under något år eller så besöka en ortodox kyrka, delta i liturgin och stifta bekantskap med prästen och några medlemmar av församlingen. Videon här nedan är på svenska och visar något om ortodoxa gudstjänster och ikoner. I videon därunder sjunger en kör Herrens bön Fader Vår på ryska (Oche Nas), där musiken är komponerad av Rimsky-Korsakov. Sist ortodox sång av en kör från Sretensky-klostret i Moskva

Några av bilderna i den sistnämnda videon är f.ö. från Novgorod, gutarnas och vikingarnas Holmgård, där Hansan hade ett handelskontor tills det stängdes 1494 av storfursten Ivan III, den förste tsaren. Olof Skötkonungs dotter Ingegerd (c. 1000-1050), som 1019 gift sig med Novgorodfursten Jaroslav, gick i kloster efter makens död och blev helgonförklarad av den Ortodoxa kyrkan som Heliga Anna av Novgorod. Hon räknas som ett av de första svenska helgonen, kanske rentav det allra första.

Carl Anders Breitholtz

 

Advertisements