Vänsterns antikristna hegemoni bruten

FÖRTRYCKET AV YTTRANDEFRIHETEN: De stora demonstrationer mot USA’s president Donald J. Trump som media nu rapporterar om visar med önskvärd tydlighet hur islamvänliga och vilseförda folk blivit av mainstream-medias vänstervridna verklighetsbild.

Dessa demonstrationer är naturligtvis inte spontana utan arrangerade. Vem kan då ligga bakom, vem håller i trådarna? Protesterna visar också hur svårt det är för det islamkramande vänsterfolket, att för en gångs skull inte längre inneha makten över vad som får sägas och skrivas öppet och fritt.

Det må visserligen vara en bit kvar innan “ordet är fritt”. De politiskt korrekta släpper inte frivilligt ifrån sig makten över sin styrning av ordet. Men förr eller senare kommer sanningen fram i dagsljuset, så att alla kan se och förstå vad som skett och sker:

  • att miljoner kristna förföljs och till och med dödas av muslimer i islamdominerade länder och regioner, och av kommunister i Nordkorea, Kina och Vietnam,
  • att Islamiska Staten IS och deras broderorganisationer motiveras av Koranen och Haditherna och av alla muslimers förebild Muhammed,
  • att agendan hos dem med “hjärtat till vänster” går ut på att strypa det fria ordet i Väst. Den agendan har gått mycket långt med informell censur i form av vinkling av nyheter och politisk korrekt sovring och gallring av vad som får skrivas och sägas.

Islamsympatiserande vänsterns politiska och antikristnas hegemoni hotas av alternativa media, framförallt nyheter och tankar som sprids via Internet och s.k. sociala medier. Makten tycks vara på väg att brytas efter åratal av den politiska korrekthetens envälde.  Det är sådant som svider hos dem, som är vana att stämpla och skambelägga oliktänkande och utan mothugg bli åtlydda, vana att mötas av jasägare vad de än säger. Det biter inte längre med att stämpla oliktänkande med epitet som rasist, islamofob, främlingsfientlig, xenofob m.m.

Att påstå att kristna bekännare är vidskepliga eller okunniga håller inte heller, eftersom här finns alla slags människor som har det gemensamt att de bestämt sig för att vandra “den vägen”, i Kristi fotspår, eftersom han – Jesus Kristus – och ingen annan är vägen, sanningen och livet.

Att möta verkligheten är mycket smärtsam för PK-folket, men lika befriande för det stora flertalet. Om de som förtrycker och korrumperar sanningen hade kunnat rannsaka sig själva, så skulle möjligheten till förståelse öppna sig, förståelse av hur de förtryckta upplevt och upplever sin situation. Då, men först då, och om PK-folket någonsin kunde nå dithän i självinsikt och kasta av sig sitt hat mot oliktänkande, så skulle en möjlighet till försoning öppna sig. Det kräver att de med “hjärtat till vänster” och deras ledare har det moraliska modet att öppet erkänna sina diktatoriska ambitioner och att offentligt be om förlåtelse. Då, men först då, skulle en ny ty tid av respekt för medmänniskorna och sann ödmjukhet inför Herren Jesus Kristus kunna se dagens ljus. Dessa ingredienser – ödmjukhet inför kristenhetens Gud och respekt för oliktänkande – saknas nämligen i de länder, där folket förtrycks under kommunism och islam.

CAB

P.S. De här tankarna skrev jag ner bara några dar innan en artikel av Paul Sperry publicerades i New York Post, som blev en bekräftelse på att mina misstankar inte var grundlösa, detta att “Dessa demonstrationer är naturligtvis inte spontana utan arrangerade.”

 

 

 

Advertisements