Svenska kyrkan (3): Styrd utan stöd från kyrkfolket

1024px-Uppsala_domkyrka_i_oktober_2011

Domkyrkan i Uppsala. (Wikipedia). 

SVENSK KRISTENHET: Fram till millennieskiftet 2000 var det regeringen som utsåg biskoparna.

Eftersom socialdemokraterna till dess ensamt haft makten i flera decennier var det mer än sannolikt, att majoriteten biskopar rekryterades från dem med ”hjärtat till vänster”, som ärkebiskop emeritus K G Hammar karaktäriserade sin politiska hemvist. Risken att Svenska kyrkan uppfattades som en vänsterliberal organisation var och är överhängande.

Man kan på goda grunder ifrågasätta metoderna för hur biskoparna utses även efter år 2000, då Svenska kyrkan blev fri från staten. Att de politiska partierna inte släppt greppet om Svenska kyrkan är ingen hemlighet. Deltagandet i kyrkovalen är i regel lågt, betydligt lägre än till riksdagsvalen. Endast omkring tio-femton procent brukar rösta, åttiofem till nittio procent struntar i det. De flesta verkar alltså tycka att Svenska kyrkan inte angår dem, ett kvitto på sekulariseringsprocessen inifrån.

För att Svenska kyrkans avfall från kristen tro inte skall gå ännu längre än hittills med ex vis

  • sekulariserad politisk styrning,
  • anpassning till politisk korekthet i stället för att vara det salt kyrkan är kallad till,
  • vigsel av samkönade,
  • ja till “rätten” till abort, dvs till dödandet av självständigt liv,
  • stöd till bildandet av ett muslimskt “Palestina” på det judiska landets Israels bekostnad,
  • avskaffandet av Helvetet och således indirekt av Himmelriket,
  • gudstjänster tillsammans med muslimer, som förtrycker, förföljer och söker förinta kristendomen och de kristna i den islamdominerade världen,

så borde Kyrkomötet göra det enda rätta: att av hänsyn till de troende kristna besluta att avskaffa sig självt och det dysfunktionella valsystemet samt återvända till den kristna trons ursprung: Jesus Kristus själv, traditionen från hans apostlar, och Bibeln.   

CAB