En dans på rosor i Svenska kyrkan

SVENSK KRISTENHET: Livet är inte bara en lek – det är en dans på rosor också! Det tycks vara Svenska kyrkans credo nuförtiden. Glädje i all ära, men har inte Svenska kyrkan dansat vilse, då den aktivt medverkar till en svängom i tangotakt framför altaret medan församlingen bjuds in till nattvardsbordet? Detta jippo ägde rum den 7 februari 2016 i Allhelgonakyrkan i Lund. Samtidigt sändes tangogudstjänsten på SVT2 på Fastlagssöndagen och kan ses i repris på SVT Play.

I en artikel i  tidningen Dagen summerar Göran Skytte sina intryck: “Vad är problemet? I judendomen (och även i andra religioner) dansar man till Guds ära. I Allhelgonakyrkan i Lund blir det en lovsång till tangons ära. Som ett reklaminslag för en tangokurs.”

Fastlagssöndagen markerar inledningen till fastetiden. I saknad efter Jesus Kristus och längtan efter hans återkomst, vår älskade Herre och Mästare, vill vi leva på ett minimum av mat, bara det allra nödvändigaste, under de fyrtio dagarna fram till påsken. Under fastan påminner vi oss om hur Jesus frestades i öknen under fyrtio dagar och om hans vånda och lidande inför vandringen till döden på korset i Jerusalem. Frivilligt offrade han sig för oss, tog på sig straffet för våra synder, våra förbrytelser mot Gud. Kan domprosten i Lund verkligen mena att vi ska uttrycka detta med en tango vid nattvardsbordet?

För min del upplever jag tangodansen framför nattvardsbordet som ett oavsiktligt (?) snedsteg, då man trampar den troende på tårna. Visserligen kan snedsteg vara förlåtliga, vi kan ju själva bli förlåtna av vår Herre för våra snedsteg. Men ändå, man undrar naturligtvis varför Svenska kyrkans ledarskap har så svårt för att kasta av sig dansskorna, slå sig ner vid Jesu fötter för att bara lyssna till Hans röst, till Han som sade “Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Johannes 14:6). Med tangonattvarden inför altaret har Svenska kyrkan gett sig in i en farlig lek, en lek med ingen mindre än den Onde. Finns det möjligen ett förakt för Herrens Heliga Nattvard och ytterst för Gud själv?  

Jag har själv lämnat Svenska kyrkan och börjat en vandring som ortodox, inte bara en dans på rosor, men man upplever ständigt, att här är Jesus Kristus en levande segrare, Guds Son, som vann över Döden och den Onde, och i kärlek låter oss bli delaktiga i denna seger – om vi vill ta emot den. För att få ta emot denna gåva behöver vi emellertid inte – tack och lov! – dansa tango.

Carl Anders Breitholtz