Profetiorna uppfylls nu: Herren återför sitt folk till Israel

“Hör Herrens ord, ni hednafolk, och förkunna det i kustländerna i fjärran. Säg: Han som skingrade Israel
skall också samla det och bevara det som en herde bevarar sin hjord.” (Jeremia 31:10)

Ibland blir man påmind om att historien upprepar sig.

På 1880-talet inledde den sionistiska rörelsen sin verksamhet i Jerusalem och det Heliga Landet, judarnas bibliskt-historiska huvudstad och hemland. Bara tre år efter förintelsen av 6 miljoner judar i Nazi-Tysklands gaskamrar (1942-1945) och nästan samtidigt med fördrivningen av nära en miljon judar från fem arabiska länder i Nordafrika (1947-1948) återsamlades det judiska folket från världens alla hörn till det Heliga Landet, som 1948 utropades på ett mirakulöst sätt som självständigt land med namnet Israel.

Idag har judar från mer än 70 länder återvänt till Israel, som alltså skulle kunna sägas vara ett multikulturellt land men med en enda sammanhållande religion – judendomen. Som det enda landet i Mellanöstern råder här lagstadgad religionsfrihet för såväl judar, kristna, muslimer som för andra trosuppfattningar. Hittills har 6,5 miljoner judar bosatt sig i sitt bibliskt-historiska land, ungefär hälften av det judiska folket, och återvändandet pågår alltjämt.

Då det Romerska kejsardömets armé förstörde Jerusalem och det andra templet år 70 e. Kr. fördrevs det judiska folket från sitt hemland och spreds ut över världen. Det var nära att utplånas vid flera tillfällen, men allra mest uppenbart under Förintelsen åren 1933 till 1945 då nazismen hade makten i Tyskland. Bara tre år därefter, den 14 maj 1948, utropade det judiska folket landet Israel i sin bibliskt-historiska hembygd.

Parallellen till Bibeln finns där: Moses (1391-1271 f.Kr.) ledde sitt judiska folk, israeliterna, ut ur slaveriet i Egypten, där de levt under förtryck – precis som i diasporan från år 70 till 1948. Förintelsen var nära förestående vid Röda Havets strand, dit Faraos militära styrkor förföljt dem. Men genom Guds ingripande delades havet och det israelitiska folket räddades. Efter fyrtio år i öknen ledde Moses sitt israelitiska folk till det utlovade landet, men själv fick han aldrig se det annat än från höjderna invid floden Jordan.

Vad var bildandet av Israel 1948 om inte ett Guds under även det? Om man jämför det judiska folkets situation i Egypten med den i diasporan så verkar det som om historien faktiskt upprepar sig. Det judiska folket, som enligt Bibeln är Guds egendomsfolk, är förtryckt eller åtminstone på främmande mark då det är långt från det land som Gud utlovat dem, som ättlingar till Abraham, Isaak och Jakob, den sistnämnde som sedan han stridit med Gud kallades Israel. Det är som om Gud nu vill att det judiska folket skall återvända till sitt bibliskt-historiska land, det land som Gud givit dem, men dit alla judar ännu inte återvänt. Gud har uppenbarligen en mening med det. Den som studerar Bibeln kommer säkert att finna svaret på den frågan just där.

“Hör Herrens ord, ni hednafolk, och förkunna det i kustländerna i fjärran. Säg: Han som skingrade Israel
skall också samla det och bevara det som en herde bevarar sin hjord.” (Jeremia 31:10)

CAB