Vad kan Sverige göra för de förföljda kristna?

“Vad kan Sverige göra för att kristendomen överlever i Mellanöstern?” Det frågar sig tidningen Dagen och publicerar en artikel om debatten i Sveriges riksdag som i dag gäller just den frågan – läs artikeln här.

Bakom frågan döljer sig det faktum att de kristna är hotade av total utplåning i Mellanöstern. En folkpartist, Robert Hannah, ger sina synpunkter, där han pläderar för att Sverige skall ge finansiellt bistånd, men inte genom de sedvanliga kanalerna eftersom de tenderar hamna i orätta händer (och fickor).

I stället borde man ge finansiell hjälp direkt till kyrkorna, huvudsakligen ortodoxa, som är etablerade i Irak och Syrien sedan kristendomens begynnelse och där prästerna och församlingsledningen känner varje församlingsmedlem och därför kan se till att hjälpen kommer fram där den behövs som mest. Att biståndet når mottagarna kan också verifieras tack vare kyrkornas organisation.

Ändå är det inte den finansiella hjälpen som är den allra viktigaste utan detta att ingjuta hopp hos den krympande kristna minoriteten. De kristna blir allt färre inte pga något slags religiöst tvivel.

Decimeringens orsak är en helt annan: de kristna ställs inför tre lika omöjliga alternativ: “en diktator, döden och att lämna landet” framhålls det i artikeln.

Som kristen i ett land som domineras av islam som de i Mellanöstern (utom Israel) ställs de kristna inför valet att under dödshot lämna sin kristna tro för att underordna sig islam (alt 1). Vägrar man så återstår döden med svärdet (halshuggning), korset (korsfästelse), galgen (hängning) eller geväret (arkebusering). Gammal, ung, barn, man, kvinna, troende kristen eller sekulariserad ateist har ingen betydelse (alt 2). Pengar är ett tredje alternativ (alt 3) som går ut på att betala en tribut eller “skatt” till islams myndigheter, s.k. jizya, som ger möjlighet att leva i ett islamdominerat land även om man är kristen (eller annan icke-muslim).

Då får man finna sig i att leva som en andra rangens “medborgare” utan egentliga mänskliga rättigheter, som s.k. “dhimmis”. Det är så de kristna i Mellanöstern fått leva hittills.

Men på senare år har muslimska rörelser som Islamiska Staten ISIS och andra uteslutit det sista alternativet så att toleransen på ideologiska grunder har försvunnit  helt. Numera gäller det: antingen eller. Är man då förutseende kristen och har möjlighet så lämnar man landet, flyr.

Det är detta som svenska politiker i regering och riksdag men också biskopar och Kyrkomötet i Svenska kyrkan är så okunniga om eller så ovilliga att tala om. Skulle våra politiker, journalister och kyrkoledare våga tala klarspråk om islam, så faller sagan om alla kulturers och religioners lika värde oberoende av deras gudsbild och människosyn, den s.k. multikulturalismen.

CAB