En ärkebiskop som känner mer med muslimerna

Troende människor är i grunden ganska lika, särskilt när de vuxit upp i samma kultur och språkområde. Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och andra vanor.

Så skriver ärkebiskop Anders Weiryd i förordet till en bok om islam, som han gav som julgåva 2013 till ledamöterna av Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Ärkebiskopen betonar således att språket, vanorna, den geografiska närheten och kulturen har stor betydelse för känslan av samhörighet mellan människor. Visst kan det vara så.

Men har en svensk kristen och en svensk muslim  mer gemensamt än en kristen i Sverige och en kristen i någon annan del av världen? Betyder vår kristna tro mindre än vanan, språket och kulturen i vår närhet? Uppenbarligen menar ärkebiskopen det.

Men han har inte fått säga det utan protester från både ledamöter av Kyrkomötet, prästerskapet, intellektuella och kristna i allmänhet. Även från kristna i Mellanöstern och andra delar av världen, där de trakasseras, förföljs och till och med dödas för sin kristna tro – av muslimer. Och ändå talar dessa kristna samma språk, tillhör samma folkslag och har samma kultur som de muslimer som förföljer dem. Dessutom ber de för sina förföljare.

Känner ärkebiskopen ändå större samhörighet med muslimerna än med de kristna, som är så långt, långt härifrån? Och hur ställer han sig till islam när förföljelsen når även de kristna och andra icke-muslimer i Sverige? Den dagen är inte långt borta. De svenska judarna har ju redan fått känna av den.

Bäste ärkebiskop: Var är din Gud? Jag ser inte din Gud här.

Carl Anders Breitholtz

Advertisements