Gasmasker delas ut till alla israeler

MELLANÖSTERN           (Först publicerad i Nya Tider i juni 2013)

I slutet av maj 2013 hade 42 procent av Israels befolkning tillgång till gasmasker. President Benjamin Netanyahu beordrade då, att alla israeler skall tilldelas gasmask. Det är inte bara någon ”känna-sig-bra”-åtgärd utan baseras på ett ökat hot om att kemiska stridsmedel kan komma att användas mot landets befolkning.

Hösten 2012 angreps södra delarna av Israel av palestinska Hamas i Gaza. Robotskölden, som installerats med amerikansk hjälp, visade sig nu hålla vad den lovat, men ändå träffade enstaka missiler utkanterna av både Jerusalem och Tel Aviv, Israels två största städer.

Israel vill självfallet hålla sig helt utanför inbördeskriget i Syrien. Men för att skydda sin befolkning och sitt territorium är det strategiskt viktigt att Syriens stora arsenal av kemiska stridsmedel inte sprids till även andra parter i inbördeskriget.

Syriens president Bashar al-Assad har beordrat sina generaler, att om han störtas skall de som en ”avskedspresent” rikta ett kraftigt angrepp mot ärkefienden Israel. Även företrädare för gerillan har gjort klart, att så snart de har störtat Assad skall de gå vidare mot det judiska Israel. Det är självfallet risker som Israels regering inte kan avfärda som bara dåliga skämt. Hoten är i högsta grad verkliga.

Vid ett par tillfällen under våren har skärmytslingar förekommit i norra delen av Israel med syriska tanks, som gått in i Golan, men som genast avvisats av israeliska försvaret (IDF), som då passade på att också aktivera sin robotsköld i norra delen av landet. Från Libanon i nordväst hotar Hezbollahgerillan med att skicka missiler mot Tel Aviv och skulle de få tillgång till robotar med kemiska stridsmedel är hotet akut. Det är mot den bakgrunden man skall förstå Israels attack mot Syriens försök att förse Hezbollah med kemiska stridsmedel, först genom flygangreppet mot en vapentransport, som snart skulle ha nått Libanon, sedan genom bombningen av ett vapencentrum vid Damaskus. Syrien hävdar att Israels förebyggande flygangrepp innebär att Israel blandat sig i inbördeskriget, något som tillbakavisats av Israel. Syrien har nu riktat sina robotar mot Israel och då är det nödvändigt att alla israeler får möjlighet att skydda sig mot fientliga angrepp med kemiska stridsmedel.

Ryssland har sålt S-300-systemet med antiflygmissiler och radar till Assadregimen, något som Israel sökt förmå ryssarna att dra sig ur, eftersom det skulle underlätta för Syrien att leverera kemiska stridsmedel och missiler till Hezbollah och om regimen faller även till de islamistiska rebellgrupperna. Enligt israeliska källor hade den första leveransen inte nått Syrien ännu i slutet av maj, men Israels försvarsminister har försäkrat att om så skulle ske, så är ”vi på det klara med vad vi skall göra”. Ryssland har emellertid levererat ett antal lätta jaktplan till Syriens operationer mot gerillan. När EU nu har hävt vapenembargot för leveranser till gerillan i Syrien nästan samtidigt som USA bestämt sig för att stödja gerillan med vapen, så innebär det en ökad spänning även mellan Väst och Ryssland.

Inbördeskriget i Syrien är egentligen krigsskådeplats för ett krig mellan shiamuslimska Iran som stöder regeringssidan och sunnimuslimska Saudi-Arabien som stöder rebellerna och som båda förser sina trosfränder med vapen. Medan den s.k. Free Syrian Army och andra rebellgrupper är sunnimuslimer är regeringssidan alawiter, anhängare av en form av shia-islam.

Maktkampen mellan sunni- och shiamuslimer inleddes redan på 600-talet en kort tid efter religionsgrundaren Muhammeds död. En viktig orsak till inbördeskriget är dessa motsättningar inom islam, något som emellertid ofta förbises av Väst, som främst förefaller förstå inbördeskriget som en kamp mot den syriska diktaturen och för demokrati av västlig modell som man tror skulle kunna realiseras med rebellerna vid makten. Om man ser till hur den s.k. ”arabiska våren” utvecklat sig har facit i vart fall hittills blivit att en diktatur ersatts med en annan mer islamistiskt orienterad i det ena landet efter det andra. Vad är det som får Väst att tro att detta krig skulle ta en annan vändning?

För israelerna är det en svår balansgång, å ena sidan att hålla sig utanför och inte ta ställning i det syriska inbördeskriget, som nu tenderar sprida sig till Libanon och kanske andra grannländer och å andra sidan att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sin befolkning och sitt territotium mot fientliga angrepp eller förberedelser till angrepp.

De kristna i Syrien, omkring 10 % av befolkningen, huvudsakligen ortodoxt kristna, har en särskilt utsatt position i inbördeskriget eftersom de inte har några uttalade maktambitioner, inte delar på regeringssidan i maktkampen men uppfattas av rebellerna som lierade med Assad-regeringen. Det talas allt tydligare om religiös rensning i Syrien, där den kristna minoriteten är offer för inte minst de islamistiska rebellernas krigshandlingar. De två biskopar som kidnappats av rebellerna har uppmärksammats i västerländska media liksom halshuggningen av en kristen syrier, vars huvud kastats till hundarna. Men de tusentals kristna som dödats eller tvingats fly landet har media i Väst inte rapporterat om i någon högre grad under den pågående maktkampen mellan de olika muslimska stridande parterna. Och vad gör de kristna i Sverige för sina trosfränder i Syrien?

Carl Anders Breitholtz

Publicerad på debattsidan i Nya Tider juni 2013

Advertisements