Den sista nattvarden i arabvärlden? Ny bok av Klaus Wivel

K Wivel - Den sidste nadver - omslag

RECENSION:

Varför lämnar de kristna i allt större skaror den arabiska världen? Det är ju ändå de trakter de bebott sedan kristendomen föddes och började spridas över världen för snart två tusen år sedan. 

Frågan ställs av den danske journalisten Klaus Wivel i hans nyutkomna bok Den sidste nadver. En rejse blandt de efterladte kristne i den arabiske verden (Kristeligt Dagblads Forlag, Viborg 2013). Författaren bor och verkar i New York som korrespondent för Weekendavisen. Bokens titel syftar på att allt fler kristna i arabvärlden emigrerar till Väst, så att det inom kanske tio år inte kommer att finnas några kristna kvar, som kan fira nattvard där.

För att höra vad de själva säger om sin situation bestämde sig Klaus Wivel för att resa till Västbanken, Gaza, Libanon, Egypten och Irak. Wivel, som själv räknar sig som icke-troende, intar ett människorättsperspektiv. Han intresserar sig särskilt för de kristnas situation, då det finns så många beröringspunkter med Västerlandet både historiskt och i nutid, men även för att det är den största, hårt drabbade minoritetsgruppen i regionen. Förutom ”vanliga” kristna söker Wivel upp präster, intellektuella, universitetsfolk, politiker. Han berättar om möten med ortodoxa, katoliker, kopter, evangelikala, anglikaner.

Krig är naturligtvis en viktig orsak till deras flykt. Irakkriget 2003 medförde ett avtapp på två tredjedelar av landets miljonen kristna. De flydde till Väst, många dödades, andra blev kvar men flyttade till kristna enklaver i norr. Kriget i Syrien och väpnat våld i andra delar av Mellanöstern har decimerat de kristnas antal, som under 1900-talet minskat från 20 % till 5%.

En annan orsak är det strukturella förtrycket i de islamdominerade länderna, baserat på islams heliga skrifter och sharialagar, som reducerar de kristna och andra icke-muslimer till en andra rangens invånare utan några reella mänskliga rättigheter, s.k. dhimmies. Till detta ska läggas temporärt uppblossande attacker på de kristna med fara för deras liv och egendom som kyrkor, skolor, hem för föräldralösa barn och äldre. Det är därför inte förvånande att de som har möjlighet söker sig till Väst. Kvar blir de äldre, de sjuka, de som saknar utbildning eller är så fattiga att de inte har råd att resa.

Att utöva sin tro som kristen i arabvärldens islamdominerade länder är därför inte helt problemfritt. Den som talar om sin tro med muslimer riskerar att anklagas för proselytism, som kan medföra dödsstraff, något som även gäller de muslimer som konverterat till kristendomen. Inte sällan kidnappas kristna tonårsflickor, som tvingas gifta sig med muslimer och konvertera till islam, utan att föräldrarna kan göra något åt det. Kyrkor attackeras då och då och bränns ner av islamister eller muslimsk mobb, ofta uppretad efter fredagsbönen i moskén. Polis och säkerhetsstyrkor, som själva är muslimer, ingriper systematiskt alldeles för sent om de ens gör det. Nya kyrkor får oftast inte återuppföras och ersättning för skadorna uteblir. Biblar och kristna symboler kan beslagtas och förstöras. Studier vid universitet och högre statstjänster är främst förbehållet muslimer. Mark, byggnader och företag, som ägs av kristna i t ex Västbanken kan konfiskeras eller stjälas utan att någon ställs inför rätta. Att skipa rättvisa i västerländsk mening är knappast möjligt.

Det är därför förvånande, att journalister, politiker, akademiker vid universiteten och flertalet av kyrkosamfundens ledare i Väst inte protesterar och vidtar åtgärder för att hjälpa de kristna. Deras situation är ju knappast okänd för dem, trots att offentligheten ytterst ogärna rapporterar om vad som sker. Wivel ger några förklaringar.

Det offentliga Väst har vänt kristendomen ryggen. Det är en process som pågått i sekler då Orienten och Västerlandet gått skilda vägar. Renässansen, Luthers reformation, den katolska motreformationen, upplysningstiden, industrialiseringen och 1900-talets sekularisering har i stort sett undgått arabvärlden. I det sekulariserade Väst saknas därför en självklar känsla av samhörighet med de förföljda kristna. ”Varför ska vi i Europa hjälpa de kristna i Mellanöstern?” som en dansk TV-reporter uttryckte saken.

Wivel besvarar emellertid inte den frågan med det för en kristen självklara, att man inte kan dela en sekulariserad ateistisk världsbild, men i stället vill bistå de förföljda kristna i deras nöd. Kyrkorna i arabvärlden ställer sig frågande inför den likgiltighet och förnekelse som så många kyrkoledare i Väst visar.

Det finns en blind punkt, menar Wivel, som kan förklara Västs passivitet. Dels är vänstern och människorättsorganisationerna rädda för islamofobi-spöket. Dels vill de västländer som är eller varit engagerade i krigen i Irak och Afghanistan inte framstå som kristna, eftersom islamisterna försöker utmåla krigen som kristenhetens korståg mot muslimerna. De utsatta kristna i arabvärlden lämnas därför åt sitt öde.

Wivels utgångspunkt är klart deklarerad och hans bok väl dokumenterad med intervjuer och källhänvisningar. På ett nyanserat sätt resonerar författaren kring de kristnas villkor i arabvärlden och söker också förklara den märkliga tystnaden i Väst. Men jag hade gärna läst mer om tecknen på att en kristen väckelse är på gång  i regionen. Sedan flera år flyter det in rapporter till Väst om att allt fler muslimer vågar trotsa islams sharialagar och låter döpa sig till den kristna tron. Den sidste nadver är ett värdefullt bidrag till vår kunskap om de kristnas situation i arabvärlden, en bok, som bör därför bör översättas till fler språk och läsas inte minst av Västerlandets kristna, de svenska inte att förglömma.

Carl Anders Breitholtz

Ordf. i OPERC, Organization for the Persecuted Christians

Advertisements